medanjagskriver

Intressant läsning: "When Does a Writer Become a Writer?"

Nu är den äntligen klar - min första b-uppsats! Jag printade ut den idag och kände mig så stolt och glad. Sedan kollade jag min mail och såg att vår lärare skickat ett mail med frågor till opponeringen. Då kände jag mig inte så stolt och glad längre utan snarare knäckt och förtvivlad. Jag tror att min uppsats står emot de flesta frågorna, men "Förhåller sig teori och begrepp till empirin på ett relevant vis?" förstår jag knappt ens vad det betyder! Jag får helt enkelt chansa på att den gör det för jag har varken ork eller lust att göra om något.

Jag håller för öronen, sjunger "lalala" och fortsätter vara stolt och glad idag.

Vore inte livet roligare om dessa skiljetecken användes mer? :)

Då jag egentligen borde ha varit aktiv och bloggat var förra läsåret då jag gick en ettårig skrivarlinje på Skeppsholmens Folkhögskola. Den var på halvdistans vilket innebär att man var tvungen att ha rejält med diciplin för att få någonting gjort. Jag kan väl känna att jag kanske kunde ha gjort mer, men är ändå nöjd eftersom jag under det året skrev klart min första bok! Titeln blev Elise och den handlar om en ung tjej som försöker hitta sin plats i världen och växa upp. Låter inte så där jätteöverraskande och unikt när författaren själv är en ung tjej som försöker hitta sin plats i världen och växa upp? De säger ju att den första boken oftast är den mest självbiografiska. Hur som helst är jag superstolt att jag slutförde projektet även om jag inte tyckte att boken blev så bra.

Jag har dock börjat fundera på att läsa igenom den igen. Den kanske inte blev så dålig som jag trodde? Det vore ju hemskt spännande att skicka in den till något förlag, men jag vill ändå känna att den skulle ha en chans. Känns onödigt om man redan från början tror att den kommer refuseras. Slöseri på papper och bläck.

Hur som helst. "Läs igenom Elise" står nu på min neverending-attgöra-lista.

Jag blev precis ledsen... för att någon som jag inte kände dog för ett år sedan. Jag har snart läst ut en bok skriven av Gunnar Hyllienmark som heter Hemmen som blev mig givna. Han skildrar livet som missionärsbarn på barnhemmen Drott och Granås på Lidingö. Jag läser boken som del i mitt uppsats-material i historia, men har blivit riktigt gripen av boken. Till skillnad från en annan barndomsskildring jag läst tidigare är denna inte lika bitter. Hyllienmark visar förståelse för barnhemmens föreståndare som hade ett mer eller mindre omöjligt arbete då de skulle vara ställföreträdande föräldrar, men för den skull inte ta föräldrarnas plats, för en skara barn som bara träffade sina föräldrar något år i taget med flera års mellanrum. Jag skulle kunna tala länge om boken, men det var speciellt en fråga Hyllienmark ställer som fick mig att reagera. Han skriver att han fått uppfattningen att missionärerna var rädda att tappa sin helgonbild och man var överhuvudtaget inte villig att erkänna att det ställde till problem då barnen lämnades hemma och inte träffade sina föräldrar på många år. Han frågar sig:

"Var de kanske rädda för att framställa sig som alltför 'vanliga' människor?"

När jag läste den meningen fick jag en gripande lust att försöka skriva till honom för att säga att även om missionärerna säkert inte ville erkänna att de var "vanliga" människor för utomstående fanns det de som ändå insåg att de var det. Min farfars mormor, som var missionär i Kina kring förra sekelskiftet, skrev i sin dagbok då hon var på väg till Kina en andra gång och hade lämnat sina två äldsta barn i Sverige:

"Ack, varför måste en missionär vara en vanlig människa med vanliga känslor, då man ändock nödgas så alldeles underkuva dem? Ack, varför skall man nödgas lämna de älskade små, om man vill förbliva sin kallelse trogen?"

Nog var de vanliga människor, även om de ibland önskade att de inte var det. Min farfars mormor skrev en bok om missionärernas barn som Hyllienmark refererar till. Jag får känslan av att han beundrade henne som en av de få som vågade erkänna problemet. Det hade varit roligt att få delge honom en del av hennes personliga tankar också.

Detta är ett nytt försök att komma igång och blogga. Vi får se hur länge det håller.

Jag kan säga så här: Det är svårt att få tid att skriva när man pluggar 125 %. Men det handlar ju bara om att ta sig tid, eller hur? ;)

Detta är den fina skrivbok som jag börjat skriva min nya bok i:

Den är ännu vackrare i verkligheten! Jag skriver så där bara vad som faller mig in, jag har en historia hyfsat klar för mig, men har börjat plita ner lite bakgrund. Det fina i kråksången är att jag skriver. Jag skriver faktiskt! Och för hand! I en av alla mina fina skrivböcker som står orörda i hyllan för att jag tycker att de är för fina att befläckas med ord - i alla fall ord som inte leder någonstans, vilket är min största farhåga vad gäller skrivandet. Jag är alltid så rädd att jag ska börja skriva något i en skrivbok och sedan tröttna eller komma på att det inte var något bra. Och då skulle det kännas som att jag förstört skrivboken.

Hur som helst. Jag skriver och det är helt förbehållslöst och kravfritt. Det känns så skönt!