Ånej!

Jag råkade stryka under en rubrik som inte skulle vara understruken eftersom det är en underrubrik.


Nu är jag deprimerad.

Bitter x2

1. Ingen vill ha min fina artikel om missionärer. Allt om historia sa:

"Hej
Allt om historia skriver främst om relativt känd historia. En artikel om missionärsbarn känns lite för smal för vår breda läsekrets."

Men varför heter ni Allt om historia om ni inte skriver allt om historia?! Om ni bara skriver om "känd" historia är det väl ni som är smala i ämnesvalen? Varför inte öka kunskaperna hos er läsarkrets genom att ge dem något lite mer okänt som inte alla redan känner till?

"Däremot kan jag tänka mig att den möjligen kan vara intressant för vår systertidning Populär Historia..."

Tack, de har redan sagt nej.


2. Man får inte välja ämne själv på c-uppsatsen! Och detta är tydligen nytt för denna termin, tack så mycket. Läraren rabblade på om hur många som aldrig blir klara med c-uppsatsen och hur vi på det här sättet kommer att ha en närmare kontakt med våra handledare och få mer hjälp att bli klara i tid. Pissargument! Den enda anledningen är att de vill styra oss så att vi blir klara så att högskolan får pengar för oss. Ren jävla kapitalism!

Visst lät flera av förslagen intressanta, men jag vill ju skriva om mitt ämne. När jag sökte till c-kursen stod det i kursbeskrivningen "C-uppsatsen är ofta en vidareutveckling av b-uppsatsen". Nu har de såklart ändrat det.

Bitter, bitter.

Bitter

Just nu går jag mest omkring och är bitter över att jag bara fick G på min b-uppsats. Jag mejlade läraren och bad om en kommentar till betyget så att jag kan få veta vad det var som gjorde att det inte blev högre än G. Han svarade goddag-yxskaft att han höll på och letade efter någon som kan läsa mig uppsats och ge ett andra utlåtande. Det var ju inte alls det jag frågade!

A tycker att jag ska lägga upp roliga klipp i bloggen så här är ett:


Missionärshistoria

Jag blev precis ledsen... för att någon som jag inte kände dog för ett år sedan. Jag har snart läst ut en bok skriven av Gunnar Hyllienmark som heter Hemmen som blev mig givna. Han skildrar livet som missionärsbarn på barnhemmen Drott och Granås på Lidingö. Jag läser boken som del i mitt uppsats-material i historia, men har blivit riktigt gripen av boken. Till skillnad från en annan barndomsskildring jag läst tidigare är denna inte lika bitter. Hyllienmark visar förståelse för barnhemmens föreståndare som hade ett mer eller mindre omöjligt arbete då de skulle vara ställföreträdande föräldrar, men för den skull inte ta föräldrarnas plats, för en skara barn som bara träffade sina föräldrar något år i taget med flera års mellanrum. Jag skulle kunna tala länge om boken, men det var speciellt en fråga Hyllienmark ställer som fick mig att reagera. Han skriver att han fått uppfattningen att missionärerna var rädda att tappa sin helgonbild och man var överhuvudtaget inte villig att erkänna att det ställde till problem då barnen lämnades hemma och inte träffade sina föräldrar på många år. Han frågar sig:
"Var de kanske rädda för att framställa sig som alltför 'vanliga' människor?"
När jag läste den meningen fick jag en gripande lust att försöka skriva till honom för att säga att även om missionärerna säkert inte ville erkänna att de var "vanliga" människor för utomstående fanns det de som ändå insåg att de var det. Min farfars mormor, som var missionär i Kina kring förra sekelskiftet, skrev i sin dagbok då hon var på väg till Kina en andra gång och hade lämnat sina två äldsta barn i Sverige:
"Ack, varför måste en missionär vara en vanlig människa med vanliga känslor, då man ändock nödgas så alldeles underkuva dem? Ack, varför skall man nödgas lämna de älskade små, om man vill förbliva sin kallelse trogen?"
Nog var de vanliga människor, även om de ibland önskade att de inte var det. Min farfars mormor skrev en bok om missionärernas barn som Hyllienmark refererar till. Jag får känslan av att han beundrade henne som en av de få som vågade erkänna problemet. Det hade varit roligt att få delge honom en del av hennes personliga tankar också.

Män är svin

Ska det vara så mycket begärt att få träffa någon som:

1. Bor i närheten
2. Är ärlig
3. Vill satsa på ett förhållande
4. Inte är dum i huvudet
5. Inte sårar eller utnyttjar mig

Möjlig uppdatering efter i kväll då jag ska träffa personen som inte uppfyller ovanstående krav.

Gnäll

Känner mig ganska deppig just nu. Ibland känns allting bara skit, hur man än försöker peppa sig. Men äsch, jag orkar inte ens beklaga mig här på bloggen. Det är bara gnäll, gnäll, gnäll.

Jag vill ha en fin vinterkappa som finns på MQ. Den kostar 850 kronor och då är det ändå halva priset! Det har jag inte råd med. Men jag vet hur fin jag skulle tycka att jag var om jag hade den kappan. Suck.

Imorgon ska jag (och vännen M-L och eventuellt vännen E) börja på ett extrajobb! Det handlar i och för sig om att ringa folk vilket jag starkt ogillar, men lite extra pengar skulle inte sitta helt fel. Det skulle sitta helt rätt.
Morgondagen börjar dock med föreläsning och seminarium. Vi har inte fått några läsanvisningar men jag tänkte ändå vara lite duktig och börja läsa lite i kompendiet. Det är typ det enda inplanerade jag har idag (förutom att skriva såklart!), men ändå känns allt bara tungt och pissigt.

Blä.


Ensam

Jag känner mig ensam. Och ledsen över detta.

Tro inte att jag inte är glad över att flytta hemifrån, min fina lägenhet och mina fina möbler. Det ska bli jättespännande. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad ensam jag kommer vara där.

Jag vill ha en pojkvän.

Var hittar man sådana?


Att vara sjuk

Usch, jag ringde precis och sjukanmälde mig för första gången i mitt liv. Jag börjar nämligen känna mig lite förskyld och, framför allt, så känner jag mig hängig och febrig. Då vill man inte direkt gå upp klockan fem och sedan springa runt med varor i fem timmar. Förhoppningsvis är ju detta något som snabbt går över, men jag vill inte chansa på att jag mår helt bra redan i morgon. Dessutom tror jag att jag blir frisk fortare om jag får sova ordentligt och ta det lugnt. Jag ska dessutom på upprop i morgon (Estetikprogrammet, vet inte om jag berättat om det) och därefter träffa K. Det vill jag inte missa eftersom hon snart åker tillbaka till Västerås för att plugga. Så jag får i alla fall hoppas att jag känner mig bättre i morgon så att jag kan jobba på fredag då jag är inbokad på ett heltidspass.

Men varför känner jag mig så skyldig när jag ringer och sjukanmäler mig? Vem som helst kan ju bli sjuk. Men då känns det också som att man borde vara sjuk i flera dagar, inte bara en, för att visa att man verkligen är sjuk. Jag får för mig att min chef kommer att syna mig om jag kommer på fredag för att se om det verkar som att jag precis varit sjuk. Är jag för pigg då kan man ju tro att jag inte varit dålig överhuvudtaget!
Är det bara jag som våndas över såna här saker? Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker. Suck.

Tomt hus

I tisdags åkte våra engelska släktingar hem och jag var jätteledsen när de åkte. Det kändes verkligen som om vår familj blev större när de var här och blev mindre när de åkte. Visst blev livet mycket annorlunda när de var här, men det blev annorlunda på ett bra sätt. Snyft. Det är synd att de bor så långt bort.
Jag funderar seriöst på att flytta till England för att plugga där. Engelska kanske? Engelsk litteratur? Creative writing? Vet inte om jag skulle kunna ta med mig vovven dock... Hon är också min familj.

Men man kan ju alltid åka och hälsa på. Bäst att börja spara pengar till en resa redan nu.

Michael Jackson 29/8 1958 - 25/6 2009

En av de största artisterna har gått ur världen. Jag lyssnade väldigt mycket på hans musik när jag var yngre och är fortfarande ett stort fan. Gick just in på Youtube och kollade på videon till Smooth Criminal. Man kan inte annat än förundras och beundra hans stora kreativitet, passion och perfektionism. En stor inspirationkälla, tycker jag, vad man än sysslar med. Kunde han göra allt det där, ja, då måste väl lilla jag också kunna uträtta något med mitt liv. Vet man bara vad man vill göra ska man inte låta något stoppa en, och oftast är man ju sin egen största fiende.

Ett mycket tragiskt livsöde och nog ett, många gånger, mycket slitsamt och hårt liv. Hoppas att han får vila i frid.

http://www.youtube.com/watch?v=ex30DYwQlHU

Magsjuk

De tre senaste dagarna har jag varit magsjuk; i princip inte kunnat äta någonting och varit konstant trött i hela kroppen. Nu börjar det kännas lite bättre, vågade mig till och med på att äta en liten portion gröt till middag, och jag hoppas att det går över snart.
Detta har också inneburit att jag känt mig tvungen att ringa och tacka nej till tidningssäljarjobbet. Tror inte att jag hinner bli så pass bra i tid och magsjuka är ju inte direkt något man vill chansa med. Tråkigt, men det var nog ändå bäst att jag sa nej.

Sen har jag ju också känt mig halvt värdelös de här dagarna eftersom jag inte orkat göra någonting. Inga sökta jobb, inget körkortsplugg och inget skrivande. Jag har inte ens orkat gå ut med Pinto så pappa har fått göra det och idag var hon på dagis. Imorgon hoppas jag dock att jag är lite piggare så att hon kan få stanna hemma.

Återkommer då jag mår bättre!


RSS 2.0