medanjagskriver

Jag blev precis ledsen... för att någon som jag inte kände dog för ett år sedan. Jag har snart läst ut en bok skriven av Gunnar Hyllienmark som heter Hemmen som blev mig givna. Han skildrar livet som missionärsbarn på barnhemmen Drott och Granås på Lidingö. Jag läser boken som del i mitt uppsats-material i historia, men har blivit riktigt gripen av boken. Till skillnad från en annan barndomsskildring jag läst tidigare är denna inte lika bitter. Hyllienmark visar förståelse för barnhemmens föreståndare som hade ett mer eller mindre omöjligt arbete då de skulle vara ställföreträdande föräldrar, men för den skull inte ta föräldrarnas plats, för en skara barn som bara träffade sina föräldrar något år i taget med flera års mellanrum. Jag skulle kunna tala länge om boken, men det var speciellt en fråga Hyllienmark ställer som fick mig att reagera. Han skriver att han fått uppfattningen att missionärerna var rädda att tappa sin helgonbild och man var överhuvudtaget inte villig att erkänna att det ställde till problem då barnen lämnades hemma och inte träffade sina föräldrar på många år. Han frågar sig:

"Var de kanske rädda för att framställa sig som alltför 'vanliga' människor?"

När jag läste den meningen fick jag en gripande lust att försöka skriva till honom för att säga att även om missionärerna säkert inte ville erkänna att de var "vanliga" människor för utomstående fanns det de som ändå insåg att de var det. Min farfars mormor, som var missionär i Kina kring förra sekelskiftet, skrev i sin dagbok då hon var på väg till Kina en andra gång och hade lämnat sina två äldsta barn i Sverige:

"Ack, varför måste en missionär vara en vanlig människa med vanliga känslor, då man ändock nödgas så alldeles underkuva dem? Ack, varför skall man nödgas lämna de älskade små, om man vill förbliva sin kallelse trogen?"

Nog var de vanliga människor, även om de ibland önskade att de inte var det. Min farfars mormor skrev en bok om missionärernas barn som Hyllienmark refererar till. Jag får känslan av att han beundrade henne som en av de få som vågade erkänna problemet. Det hade varit roligt att få delge honom en del av hennes personliga tankar också.